Lionel Max Chassin var general i det franska flygvapnet under slutet av 1940-talet. Här skriver han i sin memoar från 1952 och ger sin syn på KKP-segern över Jiang Jieshi i det kinesiska inbördeskriget:

”I början var Maos chanser att lyckas mycket små. Tydligt överklassad i antal och materiel dominerade han bara ett litet territorium; han hade inga pengar, inga resurser, inga allierade. Värst av allt, den ryska kommunismens herrar hade övergivit honom; de hade erkänt Jiang Jieshi, hans dödliga fiende, som ledare för Kina, och gett Mankurien åt nationalistisk suveränitet.

Motsatt Mao stod Jiang Jieshi, en man som propaganda hade gett en jätte, en blivande medlem av president Roosevelts världsstyrande stora fyra, befälhavaren på mer än 350 miljoner människor, av krigshärdade arméer, med enorma bestånd av modern militär materiel, en allierad säker på det stora amerikanska republikens totala stöd, som 1945 var världens mäktigaste stat. Mellan dessa två mästare, vem kunde ha tvekat i sitt val?

Fyra år senare skulle Jiang Jieshi, den kinesiska hjälten, hitta sig själv som en besegrad flykting på den lilla ön Formosa [Taiwan], medan hans motståndare satte sig upp i Peking som befälhavare på 480 miljoner människor. Vad hände? Vad var orsakerna till en händelse som
betyder så mycket i mänsklighetens historia?

Den djupa lärdom av det drama som var det kinesiska inbördeskriget är detta: Även nu, i denna era av materialism och mekanisering, är andan alltid dominerande, och det är moral som vinner strider.

Mao var bara tvungen att följa ett misshandlat spår. Hans yttre tema var det eviga temat för främlingsfientlig nationalism, kampen mot utländska imperialister, som själva men knappt kom från barbarism, hade "förslavat" den högre civilisationen som var Kina. När det gäller interna teman vädjade han smart till instinkterna av social rättvisa och äganderätt som är så starka i det mänskliga hjärtat. ”