I detta extrakt från Natt av Elie Wiesel, beskriver han sin första dag i Auschwitz:

– Runt femtiden på morgonen blev vi utvisade från baracken. Kaposerna slog oss igen, men jag kände inte längre smärtan. En glaciärvind omslöt oss. Vi var nakna och höll i våra skor och bälten. En order: "Kör! "Och vi sprang.

Efter några minuters löpning, en ny barack. En tunna med illaluktande vätska stod vid dörren. Desinfektion. Alla dränkte sig i det. Sen kom en varm dusch. Allt väldigt snabbt.

När vi lämnade duscharna blev vi jagade utanför. Och beordrade att springa lite till. En annan barack: förrådet. Väldigt långa bord. Berg av fängelsedräkter. När vi sprang kastade de kläderna på oss: byxor, jackor, skjortor. På några sekunder hade vi upphört att vara män. Hade situationen inte varit så tragisk hade vi kanske skrattat. Vi såg ganska konstiga ut! Meir Katz, en koloss, bar ett barns byxor, och Stern, en smal liten kille, flumlade i en enorm jacka. Vi började genast byta.

Jag tittade på min far. Vad förändrad han såg ut! Hans ögon var beslöjade. Jag ville berätta något för honom, men jag visste inte vad. Natten hade passerat helt. Morgonstjärnan lyste på himlen. Jag hade också blivit en annan person. Eleven av Talmud, barnet jag var, hade förtärts av lågorna. Allt som fanns kvar var en form som liknade mig. Min själ hade invaderats – och förtärts – av en svart låga. Så många händelser hade ägt rum på bara några timmar att jag helt hade tappat all tidsuppfattning. När lämnade vi våra hem? Och gettot? Och tåget? Bara en vecka sedan? En natt? En enda natt? Hur länge hade vi stått i den iskalla vinden? En timme? En enda timme? Sextio minuter? Visst var det en dröm.

Inte långt från oss var fångar på jobbet. Vissa grävde hål, andra bar sand. Ingen så mycket som tittade på oss. Vi var vissna träd i hjärtat av öknen. Bakom mig pratade folk. Jag hade ingen lust att lyssna på vad de sa, eller att veta vem som talade och vad om. Ingen vågade höja rösten, även om det inte fanns någon vakt i närheten. viskade vi. Kanske på grund av den tjocka röken som förgiftade luften och sved i halsen.

Vi vallades in i ännu en barack, inne i zigenarlägret. Vi hamnade i femma... Det fanns inget golv. Ett tak och fyra väggar. Våra fötter sjönk ner i leran.

Återigen, väntan. Jag somnade stående. Jag drömde om en säng, om min mammas hand i ansiktet. Jag vaknade: Jag stod, fötterna i leran. Några människor kollapsade och gled ner i leran. Andra skrek: ”Är du galen? Vi blev tillsagda att stå. Vill du få oss alla i trubbel?”

Som om alla bekymmer i världen inte redan var över oss. Lite i taget satte vi oss alla i leran. Men vi var tvungna att gå upp varje gång en Kapo kom in för att kolla om någon av en slump hade ett par nya skor. I så fall var vi tvungna att lämna över dem. Ingen idé att protestera; slagen mångdubblades och till slut fick man ändå lämna över dem. Jag hade själv nya skor. Men eftersom de var täckta med ett tjockt lager av lera, hade de inte märkts. Jag tackade Gud, i en improviserad bön, för att ha skapat lera i hans oändliga och underbara universum.

Plötsligt blev tystnaden mer tryckande. En SS-officer hade kommit in och med honom doften av Dödsängeln. Vi stirrade på hans köttiga läppar. Han haranerade oss från mitten av baracken: ”Du befinner dig i ett koncentrationsläger. I Auschwitz." En paus. Han observerade effekten av hans ord. Hans ansikte finns kvar i mitt minne än i dag. En lång man i trettioårsåldern, brott skrivet över hela pannan och blicken. Han tittade på oss som en flock spetälska hundar som klamrade sig fast vid livet.

"Kom ihåg," fortsatte han. "Kom ihåg det alltid, låt det graveras in i dina minnen. Du befinner dig i Auschwitz. Och Auschwitz är inget konvalescenthem. Det är ett koncentrationsläger. Här måste du jobba. Om du inte gör det går du direkt till skorstenen. Till krematoriet. Arbete eller krematorium – valet är ditt.”

Vi hade redan genomlevt mycket den natten. Vi trodde att ingenting kunde skrämma oss längre. Men hans hårda ord fick oss att rysa. Ordet "skorsten" här var inte en abstraktion; den flöt i luften, blandades med röken. Det var kanske det enda ordet som hade en verklig betydelse på denna plats.”