I oktober 1943 lämnade Ernst von Weizsaecker, Berlins ambassadör i Vatikanen, en kort rapport om påvens inställning till judiska utvisningar:

”Påven, även om han sägs vara utsatt för tryck från olika håll, har inte låtit sig tvingas till något demonstrativt uttalande mot deportationen av judarna från Rom. Även om han kan förvänta sig att denna [tystnad] blir upprörd av våra fiender och utnyttjas av de protestantiska kretsarna i de angelsaxiska länderna i syfte att propaganda mot katolicismen, har han gjort allt han kunde i denna känsliga fråga för att undvika ansträngande relationer med Den tyska regeringen och de tyska myndigheterna i Rom.

Som här i Rom är det osannolikt att ytterligare tyska handlingar med avseende på den judiska frågan [det vill säga utvisningar] kommer att genomföras, ärendet, som är besvärligt för förbindelserna mellan Tyskland och Vatikanen, kan därför betraktas som avgjort.

En indikation på Vatikanens attityd har faktiskt redan dykt upp. Osservatore Romano publicerade i en framträdande position den 26 oktober en officiell kommunikation om påvens sida av apostolisk kärlek, som säger, i stilen som är karakteristisk för Vatikanens tidning, dvs. extremt krökt och vag, att påven skänker hans faderliga omsorg för alla män, oavsett nationalitet och ras. Den mångsidiga och konstanta aktiviteten hos Pius XII har ökat nyligen till följd av det ökade lidandet hos så många olyckliga. Det finns ingen verklig anledning att göra invändningar mot detta tillkännagivande eftersom formuleringen (en översättning som bifogas) kommer att tas av få människor som specifikt hänvisar till den judiska frågan.

Ernst von Weizsaecker
Oktober 28th 1943