När han ställdes inför rätta för krigsförbrytelser 1957, Adolf Eichmann gav följande förklaring av sin roll i genomförandet av den slutliga lösningen:

"Jag tog inte på mig jobbet som en meningslös övning. Det gav mig ovanlig glädje, jag tyckte att det var fascinerande att behöva ta itu med dessa frågor... Mitt jobb var att fånga dessa fiender och transportera dem till deras destination... Jag bodde i det här, annars hade jag bara förblivit en assistent, en kugge, något själlöst...

Jag funderade över det och jag insåg nödvändigheten av det, jag genomförde det med all den fanatism som en gammal nazist skulle förvänta sig av sig själv och som mina överordnade utan tvekan förväntade sig av mig. De fann mig, enligt deras erfarenhet, vara rätt man på rätt plats...

Detta säger jag idag, 1957, till min egen nackdel. Jag skulle kunna göra det lätt för mig själv. Jag kunde nu hävda att det var en order jag var tvungen att utföra på grund av min trohetsed. Men det skulle bara vara en billig ursäkt, som jag inte är beredd att ge... För att vara ärlig mot dig, om vi hade dödat dem alla, alla 10.3 miljoner, skulle jag vara glad och säga, 'Okej, vi lyckades förstöra en fiende'...

Jag föreslog termen [Slutlig lösning]. På den tiden menade jag att det skulle beskriva elimineringen av judarna, deras utmarsch ur den tyska nationen. Senare blev dessa ofarliga ord ett kamouflage för mordet.”