Kategoriarkiv: Kadavers

1746: Hängd man hittad vid liv, "pissande i skorstenen"

Om inte utförs av en skicklig bödel kan hängning vara en opålitlig metod för dödsstraff. Historien vimlar av berättelser om hängda personer som överlevde prövningen.

I en text om drunkningens mekanik beskrev 18-talets läkare Rowland Jackson flera dokumenterade fall av misslyckade hängningar. I Aremberg i Rheinland hängdes en lokal köpman som heter Landthaler från ett träd och svängde ”under en hel timme” innan den huggs ned. Han upptäcktes att han levde och klagade på inget annat än ömma ögon och tåspetsar.

I Köln blev en upphängd rånare återupplivad av en förbipasserande tjänare - och återbetalade sedan tjänsten genom att försöka stjäla tjänarens häst. En liknande berättelse inträffade nära Abbeville, Picardie, där en kvarnare tog en upphängd tjuv hem och vårdade honom tillbaka till livet - bara för att tjuven skulle bryta in i hans hus. I alla dessa tre fall återfördes offren till galgen och hängdes igen, den här gången framgångsrikt.

Mer lycklig var en upphängd man som beskrivs av Mr Falconet, en "gentleman med strikt sannolikhet och uppriktighet". Enligt Falconet hade hans familj en ”idiotisk tränare” som:

”... att hamna i ett gräl i Lyon, dödade en man och att bli gripen på plats dömdes omedelbart att hängas, vilken straff dömdes följaktligen till verkställighet. Stadens kirurger, efter att ha fått sin kropp för att skapa ett skelett, förde den till en operation där de lämnade den på ett bord. Men när de kom nästa dag för att dissekera det, blev de förvånade över att de inte bara hittade mannen utan vid god hälsa och pissade i skorstenen - för att han, som han sa, hade en kammare. Den här mannen hade inte haft något behov av botemedel ... blodcirkulationen hade inte undertryckts så länge att den av sig själv kunde återställa sig själv. ”

Källa: Rowland Jackson, En fysisk avhandling om drunkning, & c., London, 1746. Innehållet på denna sida är © Alpha History 2016. Innehållet får inte publiceras på nytt utan vårt uttryckliga tillstånd. För mer information se vår Användarvillkor or kontakta Alpha History.

1740: Testa ett lik genom att fylla vitlök i näsan

Jean-Jacques Winslow var en franskfödd engelsk läkare i början av 18-talet. Lite är känt om Winslows medicinska karriär men hans verkliga intresse var döden - och i synnerhet förebyggandet av för tidig begravning.

Enligt Winslow var hans intresse för detta ämne personligt: han hade varit ett sjukligt barn som två gånger förklarades död och en gång för tidigt begravd. År 1740 publicerade doktor Winslow en lång avhandling med titeln Osäkerheten om dödenens tecken och faran för utfällningar. I det föreslog han att det enda verkligt pålitliga tecknet på döden var början av brott. Han uppmanade också läkare och företagare att genomföra en rigorös serie kontroller av lik för att säkerställa att de verkligen var döda:

”Irritera hans näsborrar genom att instruera i dem paprika, snus, salter, stimulerande sprit, saft av lök, vitlök och pepparrot, eller den fjädrade änden av en fjäderpenna eller spetsen med en penna. Vi måste också gnugga hans tandkött ofta och starkt med samma ämnen ... Andliga sprit bör också hällas i hans mun, där det inte går att göra det är det vanligt att hälla varm urin i den ... Stimulera hans beröringsorgan med piskor och nässlor. Irritera hans tarmar med hjälp av klister [lavemang] av luft och rök. Rör om hans lemmar genom våldsamma förlängningar ... och om möjligt, chocka öronen med hemska skrik och överdrivna ljud. ”

Winslows bok fortsatte med att beskriva flera överlevande av för tidig begravning, till exempel Anne Greene, samt några offer med mindre lyckliga slutar. Ingen information finns tillgänglig om datum, orsak eller sannolikhet för Winslows egen död. Men tack vare Winslows skrifter - för att inte nämna några kreativa inlägg från Edgar Allan Poe och andra - förblev frågan om för tidig begravning en populär, om något makaber fasination, långt in i 19th århundradet.

Källa: Jean-Jacques Winslow, Osäkerheten om dödenens tecken och faran för utfällningar, London, 1740. Innehållet på denna sida är © Alpha History 2016. Innehållet får inte publiceras på nytt utan vårt uttryckliga tillstånd. För mer information se vår Användarvillkor or kontakta Alpha History.

1933: Läkare försöker återuppliva de döda - med en sågsåg

Robert E. Cornish (1903-63) var en kalifornisk läkare, akademisk och medicinsk forskare, mest känd för sina försök att återuppliva de döda. Cornish föddes i San Francisco och var sin tidens Doogie Howser: han avslutade gymnasiet vid 15 års ålder, tog examen från Berkley tre år senare och fick tillstånd att utöva medicin under sitt 21: a år. I mitten av 20-talet återvände Cornish till Berkeley som forskare där han arbetade med ett antal projekt, från läsglasögon till isolering av tungt vatten.

Cornishs husdjursintresse var återupplivning av människor och djurkadaver efter döden, vilket han trodde var helt möjligt. År 1933 hade han utvecklat en ovanlig metod för återanimering. Cornishs "patienter" spänns fast på en stor gungbräda, injicerades med adrenalin och heparin för att tunna blodet och sedan "kraftiga" för att återställa cirkulationen. Han försökte detta bisarra experiment på flera kroppar utan tur och kom fram till att det hade gått för länge sedan döden för att det skulle fungera.

I maj 1934 riktade Cornish sin uppmärksamhet på nyligen avlivade hundar. Han förvärvade fem foxterriärer, var och en med namnet Lazarus, och genomförde sitt experiment. Tre av de olyckliga hundarna förblev döda medan två återupplivades framgångsrikt, även om båda gjordes blinda och okänsliga. Trots detta ganska otvetydiga resultat hyllades experimenten som en stor framgång.

Cornish feterades i pressen och en film från 1935, Life Returns, gjordes om hans arbete. Efter att ha känt kändis återvände Cornish till mer vardagliga forskningsområden. Men 1947 återuppstod han med ett plan för att "tippa" en nyutförd människokadaver. Han hittade en villig deltagare, en barnmördare vid namn Thomas McMonigle, som skulle transporteras direkt från gaskammaren till 'Cornish teeter':

”Dr Cornish, upphetsad över den sensationella framgången med sina experiment med hundar, vill göra försöket [på människor]. Han söker nu tillstånd att experimentera med en brottsling avrättad av giftgas. Med tanke på kroppen efter att läkare förklarat mannen var död, skulle han binda kroppen på en tavla och fästa elektriska värmedynor i lemmarna. Därefter injicerades en kemikalie känd som metylenblått i venerna för att neutralisera de giftiga ångorna som hade orsakat döden. Rent syre skulle sedan pumpas in i lungorna genom en mask och spännplattan gungade långsamt för att hålla blodet i cirkulation ... Dr Cornish tror fast att den döda mannen skulle leva. Han håller inte med andra forskare om att människans hjärna så återupplivad skulle bli hopplöst skadad. ”

Tack och lov förkastades Cornishs förslag av delstaten Kalifornien, och McMonigle avrättades utan att ”vrida” i februari 1948. I slutet av 1950 hade Cornish gått av med medicinsk forskning och marknadsfört sin egen produkt: ”Dr Cornish's Tandpulver med vitamin D och fluorid”.

Källa: "Kan vetenskapen väcka de döda?" I Popular Science, Februari 1935. Innehållet på denna sida är © Alpha History 2016. Innehållet får inte publiceras på nytt utan vårt uttryckliga tillstånd. För mer information se vår Användarvillkor or kontakta Alpha History.