Kategoriarkiv: Kadavers

1746: Hängd man hittad vid liv, "pissande i skorstenen"

Om inte utförs av en skicklig bödel kan hängning vara en opålitlig metod för dödsstraff. Historien vimlar av berättelser om hängda personer som överlevde prövningen.

I en text om drunkningsmekaniken beskrev 18-talsläkaren Rowland Jackson flera dokumenterade fall av misslyckade hängningar. I Aremberg i Rhenlandet hängdes en lokal köpman vid namn Landthaler från ett träd och svängdes "i en hel timme" innan han höggs ner. Han upptäcktes vara vid liv och klagade över inget annat än ömma ögon och tåspetsar.

I Köln väcktes en hängd rånare tillbaka till livet av en förbipasserande tjänare – och återgäldade sedan tjänsten genom att försöka stjäla tjänarens häst. En liknande berättelse inträffade nära Abbeville, Picardie, där en mjölnare tog hem en hängd tjuv och vårdade honom tillbaka till livet - bara för att tjuven skulle göra inbrott i hans hus.

I alla dessa tre fall återfördes offren till galgen och hängdes igen, denna gång framgångsrikt. Lyckligare var en hängd man som beskrevs av Falconet, en "gentleman av strikt hederlighet och uppriktighet". Enligt Falconet hade hans familj en "dumdristig kusk" som:

”... att hamna i ett gräl i Lyon, dödade en man och att bli gripen på plats dömdes omedelbart att hängas, vilken straff dömdes följaktligen till verkställighet. Stadens kirurger, efter att ha fått sin kropp för att skapa ett skelett, förde den till en operation där de lämnade den på ett bord. Men när de kom nästa dag för att dissekera det, blev de förvånade över att de inte bara hittade mannen utan vid god hälsa och pissade i skorstenen - för att han, som han sa, hade en kammare. Den här mannen hade inte haft något behov av botemedel ... blodcirkulationen hade inte undertryckts så länge att den av sig själv kunde återställa sig själv. ”

Källa: Rowland Jackson, En fysisk avhandling om drunkning, &c., London, 1746. Innehållet på den här sidan är © Alpha History 2019-23. Innehåll får inte återpubliceras utan vårt uttryckliga tillstånd. För mer information, se vår Användarvillkor or kontakta Alpha History.

1740: Testa ett lik genom att fylla vitlök i näsan

Jean-Jacques Winslow var en franskfödd engelsk läkare i början av 18-talet. Lite är känt om Winslows medicinska karriär, men hans huvudsakliga hobbyhäst var döden, särskilt förhindrandet av för tidig begravning.

Enligt Winslow var hans intresse för detta ämne personligt: han hade varit ett sjukligt barn som två gånger förklarades död och en gång för tidigt begravd. År 1740 publicerade doktor Winslow en lång avhandling med titeln Osäkerheten om dödenens tecken och faran för utfällningar. I den föreslog han att det enda verkligt pålitliga dödstecknet var början av förruttnelse. Han uppmanade också läkare och begravningsentreprenörer att genomföra en rigorös serie kontroller av "lik" för att säkerställa att de verkligen var döda:

”Irritera hans näsborrar genom att instruera i dem paprika, snus, salter, stimulerande sprit, saft av lök, vitlök och pepparrot, eller den fjädrade änden av en fjäderpenna eller spetsen med en penna. Vi måste också gnugga hans tandkött ofta och starkt med samma ämnen ... Andliga sprit bör också hällas i hans mun, där det inte går att göra det är det vanligt att hälla varm urin i den ... Stimulera hans beröringsorgan med piskor och nässlor. Irritera hans tarmar med hjälp av klister [lavemang] av luft och rök. Rör om hans lemmar genom våldsamma förlängningar ... och om möjligt, chocka öronen med hemska skrik och överdrivna ljud. ”

Winslows bok fortsatte med att beskriva flera överlevande av för tidig begravning, till exempel Anne Greene, samt några offer med mindre lyckliga slutar. Ingen information finns tillgänglig om datum, orsak eller sannolikhet för Winslows egen död. Men tack vare Winslows skrifter - för att inte nämna några kreativa inlägg från Edgar Allan Poe och andra - förblev frågan om för tidig begravning en populär, om något makaber fasination, långt in i 19th århundradet.

Källa: Jean-Jacques Winslow, Osäkerheten om dödenens tecken och faran för utfällningar, London, 1740. Innehållet på den här sidan är © Alpha History 2019-23. Innehåll får inte återpubliceras utan vårt uttryckliga tillstånd. För mer information, se vår Användarvillkor or kontakta Alpha History.

1933: Läkare försöker återuppliva de döda - med en sågsåg

Robert E. Cornish (1903-63) var en kalifornisk läkare, akademiker och medicinsk forskare, mest känd för sina försök att återuppliva de döda.

Cornish, född i San Francisco, var sin tids Doogie Howser: han avslutade gymnasiet vid 15 års ålder, tog examen från Berkley tre år senare och fick licens att utöva medicin under sitt 21:a år. I mitten av 20-talet återvände Cornish till Berkeley som forskare där han arbetade med ett antal projekt, från läsglasögon till isoleringen av tungt vatten.

Cornishs husdjursintresse var dock återupplivning av människors och djurs kadaver efter döden, vilket han trodde var fullt möjligt. År 1933 hade han utvecklat en ovanlig metod för återupplivning. Cornishs "patienter" var fastspända vid en stor gungbräda, injicerades med adrenalin och heparin för att tunna ut blodet, och sedan "vippade" kraftigt för att återställa cirkulationen. Han försökte detta bisarra experiment på flera kroppar utan lycka och kom till slutsatsen att det hade gått för lång tid sedan döden för att det skulle fungera.

I maj 1934 vände Cornish sin uppmärksamhet mot nyligen avlivade hundar. Han skaffade fem foxterrier, som var och en hette Lazarus, och genomförde sitt experiment. Tre av dem förblev döda medan två framgångsrikt återupplivades, även om båda gjordes blinda och okänsliga.

Trots detta ganska osäkra resultat hyllades experimenten som en stor framgång. Cornish blev feterad i pressen och en film från 1935, Life Returns, gjordes om hans arbete. Efter att ha slagit upp kändisen återvände Cornish till mer vardagliga forskningsområden. Men 1947 dök han upp igen med ett plan för att "vippa" ett nyligen avrättat mänskligt kadaver. Han hittade en villig deltagare, en barnmördare vid namn Thomas McMonigle, som skulle bäras direkt från gaskammaren till "Cornish teeter":

"Dr Cornish, upprymd över den sensationella framgången med sina experiment med hundar, vill göra försöket [på människor]. Han söker nu tillstånd att experimentera med en brottsling som avrättats med giftgas. Med tanke på kroppen efter att läkare förklarat mannen som död, skulle han spänna kroppen på en vippbräda och fästa elektriska värmekuddar på armar och ben. Därefter skulle en kemikalie känd som metylenblått injiceras i venerna för att neutralisera de giftiga ångorna som hade orsakat döden. Rent syre skulle sedan pumpas in i lungorna genom en mask och vippbrädan gungade långsamt för att hålla blodet i cirkulation... Dr Cornish är övertygad om att den döde mannen skulle leva. Han håller inte med andra forskare om att hjärnan på den återupplivade mannen skulle vara hopplöst skadad.”

Tack och lov avvisades Cornishs förslag av delstaten Kalifornien, och McMonigle avrättades utan att "vippa" i februari 1948. I slutet av 1950-talet hade Cornish gått i pension från medicinsk forskning och marknadsförde sin egen produkt: "Dr Cornish's Tooth Powder with Vitamin D och fluor”.

Källa: "Kan vetenskapen väcka de döda?" I Popular Science, februari 1935. Innehållet på den här sidan är © Alpha History 2019-23. Innehåll får inte återpubliceras utan vårt uttryckliga tillstånd. För mer information, se vår Användarvillkor or kontakta Alpha History.