Fyra dagar efter Nikita KhrusjtjovUSA: s ambassadör i Moskva i västra Berlin i november 1958 skickade följande telegram till utrikesdepartementet:
[Moskva, november 14: e 1958]
”Vid mötet med brittiska och franska ambassadörer i morse om Khrusjtjovs tal kom vi överens om följande: Vi anser [den] mest troliga anledningen till Khrusjtjovs handling var oro över [den] försvagade interna situationen i Östtyskland, tillsammans med att förstärka särskilt det] militära fältet i Västtyskland.
Vi håller inte med [den] tyska ambassadörens uppskattning att [motivet] var Chrusjtjovs önskan att stärka sin position vid den 21: a partikongressen. Vi ser inte att han har behov av sådan taktik, och inte heller sannolikheten för att denna handling faktiskt skulle stärka hans position ...
Vi är alla tre förbryllade av vad Khrusjtsjov kan förvänta sig att uppnå genom detta manouvre. Det finns [möjligheten] att han kan ha så felbedömt västerländsk reaktion att han tror att han kan komma undan med den. Vi är mer benägna att tro att han har ett senare steg i åtanke, efter att ha byggt upp spänningar till mycket farlig punkt.
Vi tror att en möjlighet kan vara att han har ändrat sin uppskattning att en lösning av det tyska problemet skulle kunna skjutas upp på obestämd tid och att han siktar på ett toppmöte, eventuellt utan en annan dagordning än att hantera hot mot fred. Jag föreslog att detta tillvägagångssätt skulle möjliggöra för honom att komma runt det engagemang som han utan tvekan har gjort mot östtyskarna att inte diskutera tyska problem på fyra maktbasis.
Vi var allmänt överens om att en fast varning till [den] sovjetregeringen är nödvändig och att detta förmodligen borde göras på konfidentiell basis. Jag uttryckte en personlig uppfattning om att problemet var huruvida vi borde klargöra att vi skulle vara beredda att använda våld för att underhålla mark, särskilt väg, kommunikation. Jag sa att jag beklagar talet om [återupptagande] av luftlyft, eftersom [det verkade för mig att om sovjeter trodde att vi skulle bosätta oss på en sådan grund skulle de uppmuntras att driva framåt. Vi skulle då sadlas med [en] luftlyft på obestämd tid och östtyskarna skulle då kunna vidta åtgärder för att försvaga eller åtminstone sätta ett starkt tryck på Västberlin. [Jag] tror att mina kollegor var imponerade av detta argument.
Vi kom också överens om att [det] skulle vara tillrådligt att upprepa vår vilja att diskutera [den] tyska frågan på fyra maktsbasis. Jag föreslår att detta erbjudande görs offentligt, eventuellt i samband med publicering [av] den tyska anteckningen. Verkar för mig att Khrusjtjovs tal gör det desto viktigare att den tyska anteckningen är fast. ”
Llewellyn Thompson
USA: s ambassadör i Sovjetunionen