Den 30: e 1970, president Richard Nixon dök upp på TV och berättade för amerikanerna att han hade godkänt utplaceringen av USA: s trupper och flygplan mot misstänkta kommunistiska positioner i Kambodja:
“God kväll mina amerikaner.
För tio dagar sedan meddelade jag i mitt rapport till nationen om Vietnam ett beslut att dra tillbaka ytterligare 150,000-amerikaner från Vietnam under nästa år. Jag sa då att jag fattade detta beslut trots vår oro över ökad fiendens aktivitet i Laos, Kambodja och i södra Vietnam.
Vid den tiden varnade jag för att om jag drog slutsatsen att ökad fiendeaktivitet i några av dessa områden hotade amerikanernas liv kvar i Vietnam, skulle jag inte tveka att vidta starka och effektiva åtgärder. Trots denna varning har Nordvietnam ökat sin militära aggression inom alla dessa områden, och särskilt i Kambodja.
Efter fullständigt samråd med National Security Council, ambassadör Bunker, general Abrams och mina andra rådgivare, har jag dragit slutsatsen att fiendens handlingar under de senaste 10 dagarna tydligt äventyrar amerikanernas liv i Vietnam nu och skulle utgöra en oacceptabel risk för dem som kommer att vara där efter en annan 150,000.
För att skydda våra män som är i Vietnam och för att garantera fortsatt framgång för våra uttags- och vietnamesiseringsprogram har jag kommit fram till att tiden är inne för åtgärder. Ikväll ska jag beskriva fiendens handlingar, de handlingar jag har beställt för att hantera den situationen och skälen till mitt beslut.
Kambodja, ett litet land på sju miljoner människor, har varit en neutral nation sedan Genèveavtalet från 1954, ett avtal, som för övrigt undertecknades av Nordvietnams regering. Amerikansk politik har sedan dess varit att noggrant respektera det kambodjanska folkets neutralitet. Vi har upprätthållit ett skelettdiplomatiskt uppdrag på färre än 15 i Kambodjas huvudstad, och det först sedan i augusti förra året. Under de senaste fyra åren, från 4 till 1965, hade vi inget diplomatiskt uppdrag i Kambodja. Och under de senaste fem åren har vi inte lämnat något militärt bistånd oavsett och inget ekonomiskt bistånd till Kambodja.
Nordvietnam har emellertid inte respekterat denna neutralitet. Under de senaste fem åren, som anges på denna karta som du ser här, har norra Vietnam ockuperat militärreservat längs den kambodjanska gränsen med södra Vietnam. Några av dessa sträcker sig upp till 20 mil in i Kambodja ...
I samarbete med de väpnade styrkorna i Sydvietnam påbörjas attacker den här veckan för att rensa bort stora fiendens fristäder vid den kambodjanska gränsen till Vietnam. Ett stort ansvar för markoperationerna övertas av sydvietnamesiska styrkor ... Det finns dock ett område direkt ovanför Papegojens näbb, där jag har dragit slutsatsen att en kombinerad amerikansk och sydvietnamesisk operation är nödvändig.
Ikväll kommer amerikanska och sydvietnamesiska enheter att attackera huvudkontoret för hela den kommunistiska militära operationen i södra Vietnam. Detta centrala kontrollcenter har ockuperats av Nordvietnames och Viet Cong i fem år, i uppenbart kränkande av Kambodjas neutralitet.
Detta är inte en invasion av Kambodja. Områdena där dessa attacker kommer att inledas är helt ockuperade och kontrollerade av nordvietnamesiska styrkor. Vårt syfte är inte att ockupera områdena. När fiendens styrkor har drivits ut ur dessa helgedomar och när deras militära förnöden förstörs, drar vi oss tillbaka ...
Vi vidtar denna åtgärd inte för att utvidga kriget till Kambodja utan för att avsluta kriget i Vietnam och vinna den rättvisa freden vi alla önskar. Vi har gjort att vi kommer att fortsätta att göra allt vi kan för att avsluta detta krig genom förhandlingar vid konferensbordet snarare än genom mer strider på slagfältet ...
Den åtgärd som jag tillkännagav i kväll meddelar ledarna för Nordvietnam att vi kommer att ha tålamod när vi arbetar för fred; vi kommer att förlikas vid konferensbordet, men vi kommer inte att förödmjukas. Vi kommer inte att besegras. Vi tillåter inte tusentals amerikanska män att dödas av en fiende från privilegierade helgedomar ...
Mina amerikaner, vi lever i en tid av anarki, både utomlands och hemma. Vi ser tanklösa angrepp på alla de stora institutionerna som har skapats av fria civilisationer under de senaste 500 åren. Till och med här i USA förstörs stora universitet systematiskt ... Om världens mäktigaste nation, Amerikas förenta stater, agerar som en ynklig, hjälplös jätte, kommer totalitarismens och anarkins krafter att hota fria nationer och fria institutioner över hela världen. ”